Alla dessa förväntningar...

Ännu en dag har snart glidit förbi. Eller ja, den är inte riktigt slut än. Klockan är ju bara lite efter fyra.

Jag inledde med att åka till kyrkis och fick träffa lite andra föräldrar då lilla L fortfarande är för liten för att leka med de andra barnen. Hon sov sig igenom hela proceduren, vaknade bara för att äta lite mat. Hon lyckades även denna gång att vakna och vilja ha mat mitt i sångstunden. Jag erkänner att jag kände ett litet "Yes!" eftersom sjunga inför andra känns lite jobbigt just nu. Speciellt när det är barnvisor som jag inte ens kan.

Efter att ha varit där ett tag så tog vi en promenad på byn och bara njöt av att vara utomhus även om vädret inte var det bästa. Men vi fick frisk luft och faktiskt träffa lite bekanta. Vi mötte en arbetskamrat som är sjukskriven och också är hemma mitt på dagen just nu. Hur kul som helst att träffa henne och hennes dotter.

En sak ska jag berätta. När man är gravid så säger alla att det är så mycket att göra hela tiden och hela livet kommer att ändras. Detta är inte nödvändigtvis sant. Jag har nu varit hemma sedan 21 december och nu är vi en bit in i februari. Lilla L sover mest så här i början och jag börjar bli kung på alla dessa serier som går på TV. Jag har NÄSTAN kollat mig trött på Family Guy och Simpsons, men bara nästan.

Det är inte så hiskligt roligt att vara hemma själv varje dag, hela tiden. Jag är van vid att alltid träffa massa olika människor och prata om roliga och intressanta saker. Just nu känner jag mig ganska ensam. M jobbar måndag till fredag mellan 7 och 16 så han har jag inte så mycket sällskap av heller.
Jag vet att det blir bättre bara lilla L växer till sig och blir lite mer vaken. Men jag ska stå ut tills dess också. Jag ska "njuta av lugnet när hon sover så mycket" men det är inte så lätt när jag bara tänker på hur tråkigt jag har.

Lyckan är när M kommer hem och jag får rusa ut i stallet och vara hästmänniska en stund. Pyssla med både stall och hästar. Jag får en stund att bara vara jag. För hur det än är så finns det lite av mig kvar där inne under mammarollen, jag är fortfarande hästtjej och tycker att det är otroligt roligt. Men det är inte alla i min omgivning som tycker att det är okej. Jag är mamma nu och då ska man bara vara det. Jag har fått frågan om hur jag ska göra med hästarna och om de ska säljas! Jag blir lite ledsen när jag får just de frågorna. Jag vill inte bli helt reducerad till en mjölkko utan egna intressen. Lilla L har faktiskt en pappa som tar mycket bra hand om henne. Men det är alltid på mig alla förväntningar ligger. Det är jag som ska ändra mitt liv. Som pappa har man tydligen inte de kraven.

Det här blev ett mycket långt inlägg och stor eloge till dig som orkat läsa hela! Jag vet inte ens om jag skulle orka läsa hela själv...