virrigt inlägg som visar min virriga insida...

Jag är förkyld och gnällig. Jag är som en man som blir förkyld, de gnäller också. Men alla vet ju att jag är mer man än de flesta män någonsin blir. Jag firar min förkylning med att ligga i soffan och kolla på How Clean Is Your House?! Det är så fantastiskt äckligt. Sen ser jag mig omkring och uppmärksammar min egen boningsmissär. Jag inser att även ajg måste städa. Det är inte så illa att jag måste ringa hit tanterna på tv men fortsätter jag ligga här på soffan så kanske det blir så till slut och det vill man ju inte! Hunden hårar, ugnen måste göras rent, duschkabinen likaså. Duschkabin är ju ett jäkla skrutt, den är supersvår att få rent. Vi har köpt spray och den har fått en egen tandborste. Men sprayen funkar ju inte. Den tar inte bort nå kalk som helst. Men tanterna på tv använder vinäger och vatten! Jag måste åka och köpa vinäger och se om det funkar lika bra för mig! Allt ser så lätt ut när de städar. Jag ska bara kolla klart på programmet sen ska jag också städa och få rent och fint. Jag har egentligen ingenting mot städning, eller jo, jag och dammsugaren har ett mycket komplicerat förhållande och det är bättre att M dansar med den. Dessutom måste man ju bli så där pedantisk och alltid ha städat och snyggt nu för tiden. Som att det skulle funka IRL haha. M är och kollar på ny bil, hoppas den är i bra skick så vi inte alltid måste åka i min bil. Den blir så sliten om vi bara kan åka i den jämt! OBS! mobilen är fortfarande trasig och jag har inte råd att köpa en ny just nu heller!

Jag sitter här i min söndagsdress (mysbyxor och T-shirt i XL) och slösurfar på Aftonbladet. Helt plötsligt får jag upp en artikel om en man som är dödligt sjuk i cancer (bland annat). Men nu ska han börja jobba enligt försäkringskassan. Jag blir så himla arg! Eller nej, jag blir inte arg, jag blir ledsen och besviken. Jag skäms över det svenska statliga samhället med regler som är till för att stjälpa de behövande och stödja de som redan har det bra. Vi kan ta mannen i artikeln som exempel. Han hade alltså tjocktarmscancer och hade sviter efter en gammal operation i benet. På grund av cancern hade han några få ynka procents chans att överleva enligt doktorn. Men detta hindrar honom alltså inte från att arbeta. Han fick gå på en sökajobbkurs. Tragiskt att man ens ska behöva slåss för en sådan sak. Rättigheten till att leva sina sista sjuka dagar med sin familj. Han kommer inte att kunna njuta av sin pension så detta kanske kan ses som en tidig pensionstid, eller? Måtte man alltid få ha hälsan med sig för det är banne mig inte okej att bli sjuk i Sverige idag. Det påminner mig lite om pojken Petter Jansson Troeng. Kommer ni ihåg honom? Pojken som fick leukemi men han var inte tillräckligt sjukt för att få ha sina föräldrar hos sig. De skulle jobba vidare som om ingenting hade hänt. De kämpade in i det sista och nu finns lagen om Lex Petter. Men det är också en sån sak som gör mig så förbannad rent ut sagt. Man ska inte behöva slita häcken av sig och kämpa för något som borde vara en mänsklig rättighet. Man ska få vara hemma med sina anhöriga när man är sjuk, man ska få ha sin familj omkring sig när man kämpar för sitt liv. En vän ställde en gång frågan: ....om de har ett hjärta av sten och total avsknad av empati... eller medicinsk kunskap!!... (på anställningsintervjuer till försäkringskassan.) Det är nästan så man tror att det är en standardfråga på formuläret. Jag vet mycket väl att sådant inte är fallet, men hur kan det komma sig att det är så ofta som sådana här frågor uppstår? Min syn på världen blir inte bättre med tiden, tvärtom så känns den mycket mörk, kall och ogästvänlig.